Nu för första gången så har vår reseförsäkring fått en anledning att inte gälla. Vi har varit och äventyrat i en bergsklyfta. Vi vadade, hoppade, simmade, gled på rumpan och firades ned från olika klippor och höjder. Blött blev det och sjukt kul var det!  

Alla glada och lite spända med våtdräckterna på ryggen. Jobbigast av allt var att få på sig våtdräckten när vi gått genom skogen. Två svenskar, två tyskar och en amerikan.

Nedfirning av liten Kaisa.

Hopp!

Det var en shock för kroppen när man hoppade ner i det kalla vattnet. Första hoppet var värst, lite kallsup. Men sedan vande man sig och drog inte in fullt lika mycket vatten i lungorna :)

Vada vada.

Vår längsta nedfirning, mycket roligt att prova på. Även om man kanske inte ser det så är det Kaisa på bild.

Malin mitt i ett hopp.

Vår galna och roliga guide, Jeremy!

En extremt vacker bergsklyfta från start till mål. Smaragdgrönt vatten, mycket växtlighet och flera vattenfall.

Hela gruppen med våtdräckter på. Längst till vänster har vi guide nummer 2, Monty. Han är blivande instruktör men för oss var han mest försökskanin på alla hopp.

Mer vadande.

Kaisas andra hopp, ca 6 meter.

Ett av amerikanens hopp.

Hoppedihopp Malin.

Naturens egen rutschkana! En av tyskarna lyckades skada sig här så därför gick det väldigt långsamt för resten av oss. Det var bara en stukad fot men ändå!

Wheeee!!

Nytt jobb. Den här gången har vi lyckats hitta ett jobb på en vingård. Innan vi åkte till Nya Zeeland var det ett av våra mål att jobba på en vingård. Då trodde vi kanske att vi skulle jobba med skördandet och att vi skulle få se produktionen och eventuellt dricka lite vin. Det var ju önsketänkande och nu vet vi bättre. Vi missade skördeperioden medan vi var på Great Barrier och från vad vi hört hade man kunnat få vara med på en skördefest om man hade jobbat då, men i största allmänhet är jobb på vingårdar väldigt slitigt, enformigt och det finns ett stort krav på snabbhet.

När vi var i Blenheim var det som sagt ett stort krav på att man skulle vara snabb för att inte få sparken. Där fick de betalt per planta och ifall man inte jobbade ihop minimilön var arbetsgivaren tvungen att betala ut minimilaön i alla fall. Arbetsgivaren förlorade alltså pengar på det och sparkade därför alla som inte var snabba nog (vi hittade som tur var ett annat jobb i Blenheim). På vårt nuvarande jobb finns det inget krav på att vara snabb vilket är skönt. Det är klart att de helst vill att vi ska vara snabba men vi har fast lön så dt blir inte samma krav. Malin hade dock inte haft något emot att jobba på provision då hon är en av de snabbaste. Men det har hon inget för, för hon får inge mer betalt för det.

Just nu är det uttunning av skott som är det stora att göra på vingårdarna runt om. Det går ut på att vi drar bort skott på vinrankorna så att det bara är två kvar på varje utväxtområde. Det är inte direkt jobbigt, vinrankorna är ibland för låga vilket kan gör det jobbigt för axlar och rygg och man kan få skrapsår på armarna, i övrigt är det ett lätt jobb. Vi gör också vajersänkning och lite knoppborttagning. Vi sänker vajrarna för att vinrankorna ska få stöd och något att växa mot. Betydligt mer fysiskt då man gå mer och snabbare men det varar heller inte lika länge. Det är bra med lite omväxling.  Det värsta vi gjort är knoppborttagning. Längst ner på stammarna ska man gnugga bort knopparna så att stammen är helt kal. För att göra det måste man antingen böja sig väldigt långt ner eller knäböja. Oavsett bli man väldigt trött i någon del av kroppen. Som tur är har vi bara gjort det här två dagar (det räckte och blev över). 

Malin tunnar ut skott.

Det finns några rader med vinrankor och företaget som vi jobbade för hade sammanlagt sex olika vingårdar som skulle tunnas ut.

Malin sänker ner vajrarna.

Närbild på denna fantastiska arbetsuppgift. 

Ibland hittade vi fågelbon i vinrankorna (endast en gång med ägg) dessa skulle vi lägga ner på marken oavsett. Kaisa gjorde inte det med den som hade ägg. Schyyyyy säg det inte till chefen!

Jobbigast av allt, knoppborttagning!!!

Allt det här ska bort! Oavdsett hur långt ner det är.

Men efteråt kunde vi köpa lite glass med riktiga frukter och bär i. Gjorde det hela lite bättre :)

Medan Malin göttade sig med morsan slet en annan hårt :P

12 timmar om dagen 5 dagar i veckan hängde jag på Christchurch gator med massor med mansfolk. Inte det roligaste jag upplevt men fick iaf bra betalt. Om inte annat var jag ju fruktansvärt snygg som lollipop girl:

Jag var alltså inte prostituerad..

När Malin äntligen kom till undsättning och vi återförenades så var det dags att dra vidare. Vägen bar mot Cromwell med några vackra stopp.

Stopp 1 Moeraki Rocks:

Morder Jord bjöd på en solfjäder.

Sköldpadda ^^

Magiskt runda stenbumlingar.

Såhär såg de ut innuti.

Kanske dags att börja träna bort vinterfläsket?

Ett mystiskt hål..

Hjälp!!

Här kan man va.

Skutteli skutt!

Stopp 2 Kaitiki Point:

Pingviner :D :D :D

Stopp 3 Horseshoe Bend bridge:

Min kära mamma flög hela vägen till andra sidan jorden för att hälsa på mig. Jag hade gärna visat hela Nya Zeeland men det fanns inte tid för det på två veckor så vi fick rikta in oss på tre städer att se under tiden hon var här.

Wellington

Mammas vistelse började och slutade i Wellington. I huvudstaden var det extremt jobbigt att köra, många bilar och filer, sedan hjälper det inte att jag lämnat min vanliga vägläsare på den södra ön. Men vi försökte att inte köra allt för mycket i själva staden och klarade oss utan olyckor.

I Wellington var vi på museum, Te Papa, och klättrade upp på Mt Viktora, ett berg i centrala Wellington. Därifrån kan man se hela staden och var ganska behagligt att gå upp för det och få se lite natur på samma gång. Vi tog oss också till den botaniska trädgården.

Lite konst på Te Papa

Lite konstig konst.

Lyckas man inte se en levande Kiwifågel får man gå på museum istället.

Wellington sett från Mt Victoria.

Botaniska trädgården.

Mamma med kameran i högsta hugg.

Napier

Nästa stad blev Napier men på vägen dit förundrades mamma över vyerna och naturen. Eftersom jag har varit är så länge nu så har Nya Zeeland blivit som hemma och man ser inte längre det som annorlunda. Men nu blev jag påmind om hur fantastiskt det är här och att jag borde njuta mer medan jag faktiskt är här.

Napier drabbades av en stor jordbävning under 1930-talet så hela staden behövde i princip byggas om. Därför är hela staden bygg i Art Deco-stil och det var självklart att göra en Ar Deco walk och titta på alla de fina husen i staden. I tog också upp på två utkiksplatser (mamma är väldigt förtjust i utsikter) och besökte ett gammalt fängelse.

Hotellet som vi bodde på.

Från vår Art Deco walk.

Till och med Subway var lite mer Art Deco än vanligt.

Fängelset som vi besökte.

En nyare cell...

...och en äldre.

Jag blev instängd i isoleringscellen.

Whanganui

Det här är staden som handlar om älven. Vi ville göra en kajaktur längs älven men tyvärr var vi lite för tidiga då älven fortfarande var lite för kall för att paddla så körde längs älven istället och tittade på utsikten. Vi besökte även ett fågelreservat med vandringsspår och åkte upp med en hiss som gick upp genom ett berg i staden.

En utsiktsplats längs älven.

Mamma i fågelreservatet. Vi hörde en massa fåglar medan vi var där och såg några stycken men de ville absolut inte vara med på bild.

Det största trädet jag någonsin sett! 43,1 meter högt, 11,9 meter i omkrets.

Tunneln genom berget till hissen.

Hissen uppe på berget.

Utsikten över Whanganui och älven från toppen av hissen.

Vi tog trapporna ner.

Tack mamma för att du tog dig tid och besökte mig och för att du skämde bort mig en massa!

Jag och Kaisa har nu tillfälligt splittat på oss. Hon stannar kvar i Christchurch och kommer jobba i en dryg månad medan jag ska åka upp och möta upp min mamma som kommer på besök i två veckor. Men innan det har jag jobba på ett vandrahem för gratis boende i två veckor (alla ställen i Christchurtch ville att man skulle stanna minst en månad så jag kunde inte stanna där).

Snöklädda bergstoppar som man kan se från staden.

Den lilla stadskärnan.

Jag har jobbat på Dusky (en delfinsort) Lodge 1-3 timmar varje dag med städning toaletter och kök, dammsugning och bäddning av sängar. Inte det mest tillfredsställande jobbet kanske men då det inte är så länge har man gott om tid att utreda alla små skrymslen i staden men är i. Jag bodde i ett 11-bäddsrum med andra arbetare så det fanns gott om folk att umgås med (de flesta asiater).

Min arbetsplats.

För- och efterbild på rummen.

Jag lyckades pricka av helgen då Kaikoura håller Seafest som är en matfestival med fisk och skaldjur i centrum. Kai betyder mat/måltid på mauri och koura betyder kräfta. Det var också en hel del alkohol inblandat och många var utklädda i olika teman (jag tror att det var någon tävling men såg aldrig någon prisutdelning). Det var extremt mycket god mat muslor av olika slag, fisk, whitebait och mycket mer. Det var ett bra upplägg på festivalen med mycket små portioner så att man kunde smaka av så mycket mer. Det enda jag inte åt dock var just kräftor. Det fanns bara ett ställe som hade det och de var extremt dyra, så det fick vara. Kaisa skulle dock ha varit där som älskar skaldjur!

Många utklädda människor på festivalen.

En toast med whitebait i ägg.

Några av mina nya vänner på jobbet: Jan, May och Summer. Jag är bara lite längre än dem så jag får huka mig ganska mycket :)

En annan sak som man tydligen måste göra när man är i Kaikoura är att titta på valar och sälar (inte nödvändigtvis samtidigt). Det finns en sälkoloni längst ut på udden. Sälarna kommer upp från havet där och ligger och göttar sig i solen eller bara vilar från nattens fiskande. Det fanns några sälbäbisar där som var väldigt söta. Men de var väldigt kamouflerade mot stenarna så de var svåra att få med på bild. Jag bestämde mig också för att åka på whalewatching. Det var väldigt mäktigt att se även om vi bara såg en val. Vi fick dock se delfiner också så det var en bra upplevelse.

Många trötta sälar.

Fick se en val innan den dök ner igen.

Bland det sista jag gjorde var att bestiga Mt Fuffe ett 1602 meter högt berg. När jag först hörde om berget tänkte jag: Nej, det där är inget för mig! Det skulle ta åtta timmar upp och ner och under mina första dagar så var det en av killarna som gick upp på berget. Han började efter jobbet (ca 12) och var inte hemma förens efter kl 21. Visserligen gick han dit och det tar kanske två timmar enkel väg men man kan säga att jag blev lite avskräckt. Men av någon anledning bestämde jag mig ändå för att göra det. Efter första halvtimmen ville jag bara vända om, jag hade börjat få skoskav och det kändes som att det var 45 graders lutning hela vägen. Men jag satte musik i öronen, ignorerade skavsåren och kämpade mig hela vägen upp, 4 timmar och 2,25 timmar ner igen. Jag var så sjukt stolt över mig själv efteråt! Jag klarade av det även fast det var något inom mig som bara ville vända om. Nu vet jag att jag kan, det kommer jag att försöka komma ihåg när jag tvivlar på mig själv i framtiden. Fötterna gjorde ont i några dagar efter det men det kan det vara värt.

Extremt jobbigt!

Där ute på udden ligger själva staden.

Mycket närmare bergstopparna.

Jag klarade att ta mig hela vägen upp!

Nu har vi gjort mer än halva vår resa och vi har upptäckt lite saker som är ganska typiskt i landet:

1. Sweet As

Ett talesätt som använd mer eller mindre i hela landet, kanske mer av de något äldre. Det betyder inte snygg röv som man kan tro när man hör (inte läser) det första gången. Utan betyder ”Bra som…”. Det är bara det att de aldrig säger vad det är bra som, det är bara bra helt enkelt.

2. Sötat mineralvatten

Behöver vi säga mer? De har antingen socker eller sötningsmedel i sitt mineralvatten (ibland båda). Att de inte har lika många smaker som det vi har hemma kan man som förstå, vi är ju helt tokiga i vårt mineralvatten. Men att det ska behöva vara sött gör att det är i princip odrickbart.

3. Kiwi: frukten fågeln och nationaliteten

Nya Zeeländare kallar sig sälja för Kiwis. Inte jätte konstigt eftersom det blir väldigt långt att säga New Zealanders. Men de blir lite arga om man säger att man ska äta en kiwi ”It is called kiwi fruit!” Så för fågeln och frukten måste man alltså lägga till fågel eller frukt bakom för att det inte ska bli några missförstånd eller för att någon ska bli lite förolämpad.

4. Oisolerade hus

Innan vi påbörjade vår resa blev vi varnade för att det kunde vara kallt inomhus på nätterna. Varför kan man ju då fråga sig, jo för de har ingen isolering. Enkelglas i fönstren är väldigt vanlig och ibland kan man också känna hur det drar runt väggarna. De får minusgrader på nätterna under vintern, framförallt på den södra ön. Det är lite som att de inte bryr sig om att vintern varar i tre månader och att man kan ha det varmt och skönt under den tiden. Tjocka gardiner är inte ett bra isoleringsalternativ! De har dock börjat ändra lite på det här. Vid nyproduktion är det som standard att ha dubbelglas (men inte ett måste). Vi har inte fått sova någonstans där de haft det. Men nu är vintern över och vi behöver inte frysa nå mer.

5. Hun/Sweety

”What can I do for you Hun?” är en ganska vanlig sak som man kan få höra. De tycker som om att kallan en för hun eller sweety. De gör det inte på ett nedvärderande sätt utan det är bara en alternativ hälsningsfras.

6. Klädsel för en typisk Kiwi (män)

Oavsett väder och tillfälle så finns det en utstyrsel som alltid går hem: shorts och gummistövlar. Upptill kan man variera lite mer beroende på vädret: t-shirt, tjocktröja eller jacka. Dessa ska dock gärna vara lite för stora oavsett. Det här kan man ha var som helst när som helst. Ska du jobba på gården: shorts och gummistövlar. Ska du åka in till staden och handla: shorts och gummistövlar. Ska du gå ut på krogen: shorts och gummistövlar. Det fungerar alltid! Vill du variera dig lite kan du också bära flipp-flopps eller helt enkelt gå barfota.

7. Småpratande

När man är ute bland folk, handlar, åker buss eller bara är ute och går så är det vanligt att folk börjar prata med en om lite allt möjligt. De gillar att småprata och det kommer väldigt naturligt för dem även fast de inte känner personen de pratar med. För oss som absolut inte är van det här beteendet blev nästan lite pinsamt till en början. Man var nästan misstänksam och kunde inte komma på vad man skulle svara på deras frågor och konstateranden. Vi har fortfarande inte blivit bra på det här men nu kommer småpratandet i alla fall inte som en chock.

8. ABBA (bandet inte sillen)

Ingen av oss har någonsin hört så mycket ABBA som här, det spelas överallt.

9. Ingen jakt- eller fiskelicens

Många av de djur som finns här har inte alltid funnits i landet utan har kommit hit med hjälp av människor vid något tillfälle. Det finns vilda getter, grisar, kaniner, rådjur och mycket mer. Många av dessa djur klassas dessutom som skadedjur då det inte finns några rovdjur som håller ner populationen. Man kan i princip jaga dem när och hur man vill. Det enda du behöver är en vapenlicens, om du vill skjuta djuret det vill säga. Pilbåge, kniv eller fällor är också helt okej former av jakt. När det kommer till fisket finns det bara en regel till havs: fisken får inte vara för liten, då måste du släppa tillbaka den. I vissa sjöar kan man dock behöva en fiskelicens.

10. Packar matvaror

Här finns det inga långa band där man i änden får packa ner sina varor på egen hand. Nix, här packar de åt en och de snålar absolut inte på kassarna. Det här gör att det tar längre tid i kassan än vad vi är vana vid och personalen tar gärna tillfället i akt och frågar om ens dag. Men det är ingen som är stressad och ofta är köerna väldigt korta i alla fall. Vi hade dock önskat lite mer från sättet som de packar på. Det hade kunnat vara bättre fördelat och hade inte behövts fullt så många kassar. Man svämmar liksom över i dem mer än vad man gör hemma. 

För er som har missat det så har vi äntligen köp en bil! Hennes namn är Miss Blue (förra ägarna hade redan gett henne ett namn och vi hade inte hjärta att döpa om henne) och hon kommer nu att ta oss till alla svåråtkomliga och fantastiska ställen i Nya Zeeland som vi annars aldrig hade kunnat se.

Först ville vi bara köpa en liten pluttbil som inte skulle ta för stor plats på vägarna eller på parkeringsplatserna. Men efter att ha pratat med andra backpackers så insåg vi att det är bra att ha en bil som man kan sova i om vi vill stanna på något ställe där det inte finns vandrarhem. Vi har också en del packning och om vi vill kunna skjutsa någon mer någon gång utan att begrava dem under all packning så är en stor bil ganska bra. Vi valde därför att köpa en Subaru Legacy combi. Det är en extremt vanlig modell i Nya Zeeland och du kan se den här bilen överallt! Ofta är den blå också. Anledningen är att de har högre utsläppskrav i China än vad de har i här vilket gör att bilarna transporteras över hit då de blivit lite för gamla.

Vi har redan testkört vår nya pärla då vi körde från Nelson till Christchurch (med några stopp för att titta på sälarna på vägen ner). Det är inte alls så obekvämt som man kan tro att köra på fel sida vägen längre. Efter sex månader med åkande och lite körande har man liksom vant sig.

Nu ska vi bara ut och köpa oss en madrass så att vi kan sova bekvämt i baksätet/bagaget :)

Nu har vi i fem veckor jobbat på en barrträdsfröodling i Blenheim. Vad är då det? Jo i Nya Zeeland är det en stor industri att odla barrträd av olika slag för timmer och ved. Man kan ofta se barrskog som växer på bergen i onaturligt prydliga rader. Det finns massor med olika arter som man har odlat fram med olika egenskaper, vissa växer snabbt, andra växer rakt och en tredje kanske får mycket massa. Företaget som vi jobbade hos odlar fram frön med den önskade egenskapen och säljer sedan fröna vidare.

Vi hade extremt tur att vi fick det här jobbet både sättet vi fick det på och att det inte var ett jobb på någon av vingårdarna i området. På måndagen efter att vi anlänt i Blenheim hade gjort oss klara för att gå ut och söka jobb då ägaren på hostelet där vi bodde kom springandes efter oss ”Vill ni ha jobb?” ”Öh, ja” svarade vi. Hennes man hade nämligen jobbat åt företaget tidigare och nu jobbade han bara extra med rekrytering och de behövde två personer till. Hade vi gått ut lite tidigare är det inte säkert at vi fått jobbet. Det är också ett betydligt enklare jobb än de jobben som var på vingårdarna. Där har nämligen varit förberedelser inför våren, klippa ner, dra bort och linda upp vinrankorna. Men det jobbet är tyngre och man måste vara snabb annars för man i princip sparken innan veckan är slut. Om man är snabb kan man dock tjäna lite mer pengar på vingårdarna men vi hade nog inte varit snabba nog så vi är ganska nöjda. På barrträdsfröodlingen tjänade vi 16 dollar/timme (ca 100 kr/timme) inte jätte mycket men det var ett enkelt jobb där största risken var uttråkning.

Det vi gjorde när vi var där var inte jätte exalterande men tydligen nödvändigt. Till en början satte vi påsar på grenarna där det var blomknoppar som inte hade slagit ut ännu. Detta för att träden inte skulle bli pollinerade av del sorts tall eller gran. Några av våra kollegor gick sedan och sprutade in rätt pollen på blommorna var tredje dag för att de skulle ha en hög chans att pollineras och överleva. Det svåra för oss var att se skillnad på blomknoppar och nya grenar för när de växte ut så såg de i princip likadana ut. Vissa träd var svårare än andra. En del träd hade också betydligt högre grenar än andra. Fördel till oss då vi båda är långa. Men träden klipptes ner för att de inte skulle bli för svåra att nå. Totalt hade det satts upp drygt 60,000 påsar på grenar i odlingen. Den tredje veckan så bytte vi arbetsuppgift. Det växte nu inga nya blommor på träden längre och några av blommorna i de tidigaste påsarna hade nu stängt sig så nu var det dagas att ta av påsarna. Det var nästan en rolig arbetsuppgift de gånger vi fick göra ett block där nästan varenda påse åkte av. När man öppnade påsarna för att ta en titt på blommorna så fick man ofta ett litet pollenmoln i ansiktet vilket gjorden at det blev några nysningar och lite tårar. Men det var inte så farligt.

Vårt lilla och kalla fikarum. Det var dock väldigt trevligt att sitta och fika utomhus när vädret tillät.

Kaisa sätter upp påsar.

Så här såg utrustningen ut för att sätta upp påsarna. Påsar (framsida med plast och baksida av papper) en träbit som man trär upp påsarna på, viker påsarna mot så att de håller formen och upplåsbara kattstrypare (i variernade färg för veckan).

Alla barren skulle bort från grenen innan påsarna skulle på. Såg lite lustigt ut!

Så här ser det ut när påsarna sitter uppe.

Många påsar blev det!

På promenad till nästa block.

På den här grenen är det två blommor kan du se dem? Bitvis kunde inte vi det heller. 

Men ibland var det enklare.

Blommornas olika stadier. Om de hade öppnat sig minsta lilla var vi tvungna att ta bort dem för då hade de kunnat få felaktigt pollen på sig.

Kaisa plockar bort påsar.

Det gör Malin och Alli också.

Stängda blommor som inte behöver någon påse längre.

Det kunnde bli ganska tungt innan passet var slut.

Kaisa hittade några insäktsägg i en av påsarna.

Och en liten söt insäkt.

Kattstryparna som togs av sorteraes för att återanvändas nästa år.

Påsarna brände de dock upp.

Burn baby burn!!

Slutresultatet, två år senare.

Några tusen kottar plockade på bara en dag.

End och work selfies!!

Vi hittade också en känguru som hade förvillat sig bland tallarna.

Nu har vi i alla fall lämnat odlingen lite rikare, med trötta axlar och med massor av kåda på kläderna.