Krypande på alla fyra har jag (Malin) under fem veckor plockat fijoas, som vi tidigare skrivit om. Fijoas växer på träd vars stam gärna växer snett. Man kan plocka frukten direkt från grenarna genom att känna om de har börjat mjukna men vi plockar dem efter att de har fallit ner (sparar tid). Det har varit en ständigt återkommande plåga. Håret fastnar ofta i alla grenar, hönorna (som håller till under träden) var nyfikna och gärna i vägen. Varje gång jag tittat in under träden har jag suckat djupt. Mina knän och ländrygg har av och till klagat men jag kan nog säga att jag blivit lite smidigare.

Man kan se några höns längre fram under träden.

Till en början var det ett relativt snabbt jobb (45 min) men i takt med att fijoarna mognade och föll ned från grenarna i högre utsträckning tog jobbet längre tid. Under en period fick jag hjälp av Barry eller Kaisa för att inte behöva spendera hela eftermiddagen under träden. Thank you guys!

Förutom jag själv och alla andra i Nya Zeeland (verkar det som) så finns det andra som verkligen gillar fijoas, Kakan (uttalas inte som den man äter utan med ett öppnare a), en brun papegoja. Det är en ganska smart fågel som klättrar runt i träden känner på frukten om den är mogen innan den börjar äta. Tyvärr innebär detta att merparten av det jag plockat har varit bara skal. Om man nu ska vara där under och krypa gör jag det gärna för frukt och inte för skal. I ett försök att stoppa fågelns ätande så sate vi upp ett stort nät över alla träd. Men detta stoppade inte kakans framfart nämnvärt. Hundarna har också varit delaktiga i att försöka skrämma iväg fåglarna genom att stå under träden och skälla som galningar. Fortfarande kom de flygande tjuvarna tillbaka. Detta år vann fåglarna, men nästa år är strategin att ha större nät som hänger ner hela vägen till marken. Skulle inte förvåna mig om de hittade en väg runt det också.

Det långa nätet över träden.

En av de tjuvarna fastnade på bild...

...men brydde sig inte mycket om att jag försökte skaka träden och ropa åt den.

Iblan kunde man även få besök av den här lilla sångfågeln. Han brydde sig dock inte det minsta om frukten utan var mer intresserad av alla insekter som jag skämde fram när jag var under träden.

Nu är det över! Säsongen är slut och jag har plockat men sista fijoa. Jag är glad över att slippa krypa under de låga träden med nyfikna höns pickande på mina skor och att ständigt sätta ner händerna i hönsskit (jag hade handskar på mig men det känns ändå inte helt okej) men samtidigt är jag ledsen över att det nu inte kommer att finnas några gröna små frukter till frukost, lunch och fika. Fijoan blev på mycket kort tid min favorit frukt genom sin perfekta kombination mellan syrligt och sött med en smak som påminner om ett syrligt päron (men så mycket bättre).

Sista gången krypandes under träden.

Nästa fijoasäsong kommer jag att försöka äta så många fijoas jag bara kan, det kan ju vara sista gången. Men förhoppningsvis kommer jag inte att behöva plocka dem :)