Tänkte bara visa några av fruktträden som finns på Okiwi Passion eftersom det efterfrågats:

Tamarillo - en tomatfrukt som är ljuvlig.

Bananer finns det gott om i olika smaker varav en smakar som skumbananer.

Physalis (ni vet de där gula bären)

Hallonbuskar. Kommer tyvärr inte ihåg sorten nu, men har för mig att det är ett argentinskt hallon.. Iaf så är de ganska smaklösa. Smakar typ som gräs :P

Inget fruktträd men fantastiska trumpetblommor som doftar ljuvligt!

Vad kan gömma sig i denna snåriga buske?

Jo små håriga kiwis!

Tvärr stenhårda under vår vistelse på farmen så vi fick aldrig chansen att prova dem :(

Ett prunkande cherimoyaträd.

Roliga kottliknande frukter de där cherimoyasarna. Tyvärr var inte heller dessa mogna för oss att smaka.

De kan bli ganska stora.

Vi var alltid omringade av bambu. De delade lixom av de olika odlingsområderna.

Än så länge har ingen fått ett bambuträd i huvudet, men det borde bara vara en tidsfråga :P De knakade alltid spökligt i vinden och vid kraftigare vind låg de lite utspridda här och var.

Bambu-sheets var något vi också skördade. De klipptes och användes som små skyltar/etiketter till plantorna som såldes - mycket miljövänligare (och billigare) än plastskyltar. *gillas*

Ett persikoträd som redan hade burit frukt för det här året.

En bebisbananplanta :)

Apelsinträd:

Kaffir lime:

Man använder endast bladen för frukterna är alldeless för bittra. *små hjärnor*

Att skörda lime var en av favoritsysslorna - doftade ljuvligt!

Citronträd. För att kunna ta skillnad på lime och citron (limefrukter blir och ska vara gulaktiga när de skördas och citroner är gröna när de är omogna) kunde man bara sniffa lite på frukterna. Citron doftar nämligen ingenting.

Satsumas:

Feijoaträd.

Mitt ibland feijoaträden växte passionsfrukter:

Fick besök av en liten nyfiken fantail(solfjädersstjärt) under min photosession :)

Kronärtskocka. Var tvungen att ta med denna vackra skapelse också, även om det inte är ett träd.  

(Skrivet av Kaisa)

Planen var en blöt kväll i Auckland, resultatet blev ännu en nykter kväll på Barrier. Dagen började med en tur till marknaden, dels för att det denna helg var en större marknad än vanligtvis och dels för att jag ville ha födelsdagshälsningar från la familia (mamma och pappa höll iaf sig vakna ;) ). Markanden är inte så stor så en får hitta på egna sätt att roa sig:

Miss Great Barrier!

Strike a pose with a lime!

Limepose.

Man blir aldrig för gammal för lekplatser!

Men man blir trött fortare..

Inga sura miner här inte!

Hemåt bar det och eftersom det var min födelsedag fick jag fortsätta bestämma över hur dagen skulle spenderas. ”Vissa” inblandade med myror i brallan ville spendera kvällen i en hydda och göra en lång vandring *hinthint Tess*, men jag nöjde mig med en kortare promenad längs stranden:

Pip skrek "Shot gun!", men eftersom det var min födelsedag delade hon glatt med sig :)

Leta snäckor och stenar på en strand är helt klart på topp 10 listan över favoritsysslor!

<3

Tess gjorde ett födelsedagskort i sanden :*

"I'm flying with my Tess"

Efter den ”något” blåsiga stranden vankades det mumsig middag och efterätt á americano:

Supergod vegetarisk curry!

Mumsigt vitt vin.

"Happy birthday to you"

Pumpapaj :D

Allts som allt är jag riktigt nöjd över min födelsedag, trots att det inte blev som det var tänkt. Jag fick till och med en present (en merinoullshalsduk) vid frukosten av Caity och Gerald och i Auckland vankas det utemiddag – Malin betalar :)

Sist men inte minst en sång i min ära framförd av bästa Tess ^^:

Eftersom vårt hussittningsuppdrag gjorde oss något låsta till farmen började vi få känna på cabin fever. Vi var alla less och oengagerade. Vi ville ut! Men vi hade ju två små håriga vänner att ta hand om så detta gjorde det hela lite mer komplicerat. Vi tog iaf en chansning och ringde Caity och Gerald för att fråga om det var okej att ta med hundarna på en liten vandring längs Tataweka med övernattning i tält. De svarade som tur var ja och vi drog iväg redan nästa dag:

Redo för en 5 h promenad!

Var inte världens bästa led direkt.. mkt träd och buskar i vägen..

Överlyckliga!!

Watch out for the panther!

Framme!!

Vår vackra tältplats!

Utsikten <3

"Fångad av en stormvind"

Boobies.

PRIDE över att ha vandrat.

Middagspaus i tältet.

*Mys*

*Hjälp*

Three girls in a tent reading three guys in a raft.

Här turas vi självklart om att läsa.

Finns det hjärterum så finns det stjärterum :D

Morgon!

En blå..

... och en gul.

Vissa var tröttare än andra efter vandringen :)

Vi har nu för första gången kört bil i Nya Zeeland och för er som inte redan vet det så kör man på vänster sida vägen i landet. Vi fick låna Caity och Geralds bil medan de var på en veckas semester i Auckland.

Läskigt?

-Ja!

Gick det snabbt?

-Definitivt inte.

Svårt?

-Nja.

Kom bilen tillbaka helskillnad?

-Japp, inga nya skråmor.

Kommer vi göra det igen?

-Absolut!

Det är så klart en omställning att sätta sig i förarsätet när det sätet är på höger sida. Man var också tvungen att tänka till lite extra när man skulle växla och sätta ut blinkersen eftersom båda nu flyttat på sig till motsatt sida om ratten. För snabba ogenomtänkta rörelser resulterade i att man slog handen i dörren eller att man slog på vindrutetorkarna. Men svårast av allt var att veta hur mycket plats som var kvar på vänster sida om bilen, innan man åkte av vägen. Personen som sett brevid fick vara avståndsbedömmare och försökte bitvis styra med hela kroppen åt  höger. 

Why som serious?   

Tankarna går nu på att eventuell köpa eller hyra en bil under resan så att det blir lättare att ta sig från punkt A till punkt B. Men det återstår fortfarande att se. 

Krypande på alla fyra har jag (Malin) under fem veckor plockat fijoas, som vi tidigare skrivit om. Fijoas växer på träd vars stam gärna växer snett. Man kan plocka frukten direkt från grenarna genom att känna om de har börjat mjukna men vi plockar dem efter att de har fallit ner (sparar tid). Det har varit en ständigt återkommande plåga. Håret fastnar ofta i alla grenar, hönorna (som håller till under träden) var nyfikna och gärna i vägen. Varje gång jag tittat in under träden har jag suckat djupt. Mina knän och ländrygg har av och till klagat men jag kan nog säga att jag blivit lite smidigare.

Man kan se några höns längre fram under träden.

Till en början var det ett relativt snabbt jobb (45 min) men i takt med att fijoarna mognade och föll ned från grenarna i högre utsträckning tog jobbet längre tid. Under en period fick jag hjälp av Barry eller Kaisa för att inte behöva spendera hela eftermiddagen under träden. Thank you guys!

Förutom jag själv och alla andra i Nya Zeeland (verkar det som) så finns det andra som verkligen gillar fijoas, Kakan (uttalas inte som den man äter utan med ett öppnare a), en brun papegoja. Det är en ganska smart fågel som klättrar runt i träden känner på frukten om den är mogen innan den börjar äta. Tyvärr innebär detta att merparten av det jag plockat har varit bara skal. Om man nu ska vara där under och krypa gör jag det gärna för frukt och inte för skal. I ett försök att stoppa fågelns ätande så sate vi upp ett stort nät över alla träd. Men detta stoppade inte kakans framfart nämnvärt. Hundarna har också varit delaktiga i att försöka skrämma iväg fåglarna genom att stå under träden och skälla som galningar. Fortfarande kom de flygande tjuvarna tillbaka. Detta år vann fåglarna, men nästa år är strategin att ha större nät som hänger ner hela vägen till marken. Skulle inte förvåna mig om de hittade en väg runt det också.

Det långa nätet över träden.

En av de tjuvarna fastnade på bild...

...men brydde sig inte mycket om att jag försökte skaka träden och ropa åt den.

Iblan kunde man även få besök av den här lilla sångfågeln. Han brydde sig dock inte det minsta om frukten utan var mer intresserad av alla insekter som jag skämde fram när jag var under träden.

Nu är det över! Säsongen är slut och jag har plockat men sista fijoa. Jag är glad över att slippa krypa under de låga träden med nyfikna höns pickande på mina skor och att ständigt sätta ner händerna i hönsskit (jag hade handskar på mig men det känns ändå inte helt okej) men samtidigt är jag ledsen över att det nu inte kommer att finnas några gröna små frukter till frukost, lunch och fika. Fijoan blev på mycket kort tid min favorit frukt genom sin perfekta kombination mellan syrligt och sött med en smak som påminner om ett syrligt päron (men så mycket bättre).

Sista gången krypandes under träden.

Nästa fijoasäsong kommer jag att försöka äta så många fijoas jag bara kan, det kan ju vara sista gången. Men förhoppningsvis kommer jag inte att behöva plocka dem :)

Efter flera veckors ”snack” blev det äntligen ”verkstad” – vi har nu tagit oss igenom Haratonga costal walk (kantad med stränder). Vandringsleden är inte på något sätt svår eller backig, men den ligger närmast Okiwi Passion så därför har den alltid prioriterats ner, eftersom vi kan göra den när som. MEN som sagt en lördag hände det och det krävdes en amerikan för att få tummen ur. Vi har nämligen fått tillökning i huset av en 20-åring vid namn Tess – grym brud! Extremt aktiv av sig och har lätt till skratt. Börjar känna oss bortskämda med alla dessa trevliga wwoofkompanjoner :)

Anyway, vi tre fick skjuts av Gerald (som skulle till lördagsmarknaden) till slutet av leden eftersom början av den är närmre Okiwi Passion så på så sätt vandrade vi åt rätt håll. Det första vi stötte på var campingen:

Fluffiga vääänner :)

Matlagningsplats till vänster, kossor i mitten och torrdass till höger.

Det fanns en gunga :D

Sloth?

Vid campingen låg även den första stranden:

Först efter campingen började den riktiga vandringsleden. Tyvärr stötte vi inte på så många stränder som var utlovat till en början. Mycket vandring genom skogen och de gånger vi stötte på en strand var den alldeles för långt ner och omöjlig att ta sig till. Besvikelsen började sprida sig, men innan hoppet lämnat oss fann vi en liten avstickande stig ner mot något som kunde vara en strand. Mycket riktigt fann vi en av Haratongas sandbeklädda smultronställen:

Det var brantare ner än det ser ut..

Juveler?

Nä bara sjukt mycket musslor! 

Miniö.

Spår efter en vit nakenapa.

Fantastiska mönster i sanden. Moder Natur är då den underbaraste konstnären!

Två "vågade" badare ^^

Vy ovanifrån.

Efter denna underbara visit på strand nummer två var vi återigen nöjda. Vi begav oss vidare och hemmåt. Nu tornade stränderna upp sig, men vi valde att spana på avstånd:

Framme!!

Vi hoppas båda på att det blir ytterligare vandringar på denna ö innan vi drar vidare på vårt äventyr. Vädret har inte varit det bästa och det märks att vintern är påväg. Men som en säger; det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder ;)

By Kaisa Noreman

Kikuyu kikuyu,

I hate your bloody guts.

You grow everywhere,

getting dirt in my socks.

You brake when I pull,

it makes me so mad.

Damn you your monster!

You’re no good – you’re bad.

Like a snake in the garden,

you’re crawling around.

This is not Eden, be gone from the ground!

The sweat is dripping,

like I’m in hell.

I rather dig kumara 7 days a week,

than visit where you dwell.

-VARNING ALLA VEGETARINER OCH VEGANER OCH KÄNSLIGA LÄSARE-
Trots att gården är full av grönt så äts det som sagt även en del kött och fisk här. Det mesta kommer dock från det vilda (eller är ekologiskt). Gerald är den i hushållet som står för jakten och fisket (som han älskar), om vi inte räknar med Pip och Speckles då som gärna är med på ett hörn (iaf när det kommer till ätandet).

Jakt
På the Barrier kryllar det av kaniner och de blir inte direkt mindre (vi vet ju alla vad kaniner är duktiga på..) så Gerald är då och då ute på kaninjakt. Oftast blir det bara mat till hundarna, men när han lyckas skjuta flera får även vi smaka på denna delikatess. Men vi är ju inga tjejer som bara vill titta på och få allt serverat. Vi vill ju vara med från början och se alla steg i processen. En kväll hade Gerald extra mycket jaktlycka och kom hem med sex söta ninisar. Vi fick båda hjälpa till med att flå de små stackarna och ta ut alla inälvor. Det var kanske inte det roligaste jobbet men det var nyttigt att få prova på. Kaisa flådde en kanin och Malin två. Två av kaninerna gick till hundarna, två skulle ges till familjemedlemmar och två blev middag, efter att de legat i några dagar och mörat till sig.

Djupt koncentrerad Kaisa.

En lite för glad Malin.  

Ingen av oss har tidigare smakat kanin så vi var båda förväntansfulla. När det var dags att äta kaninerna var Malin även med vid stycknings- samt tillagningsprocessen. Resultatet blev friterad kanin med ugnsrostad kumara.

Resultatet: yum yum!

Eftersom Malin pratat så varmt om att börja jaga och att ta jägarexamen fick hon följa med Gerald vid nästa kaninjakt. Kaisa blev också tillfrågad som hastigast, men hon var inte på mördarhumör just då så hon stannade hemma med Caity och preppade maten. Malin har i sina yngre dagar skjutit mycket luftgevär men eftersom skyttekunskaper är något man måste underhålla var hon inte helt säker på hur det skulle gå. Nu har hon dessutom glasögon att försöka anpassa sig till. Vi gick till en plats inte allt för långt bort från gården där det finns många kaninhål. Pip fick också följa med, hon är jägaren av de två hundarna. Malin fick skjuta första skottet vilket blev en totalmiss. Gerald tog över och såg till att hundarna åtminstonde skulle få dela på en kanin nästa morgon. Malin fick därefter skjuta sista skottet och den här gången gick det mycket bättre, perfekt träff. Men knäna skakade extremt mycket av all adrenalin efteråt. Pip fick därefter spriga fram och hämta kaninerna och bära en av dem hem, Malin fick bära sin.

Fiske
Varje söndag åker Gerald iväg på en fisketur. Vanligtvis tillsammans med sin kusin, men denna söndag fick vi följa med :D *som vi har längtat*. Bara grejen att få åka ut med en båt i ”skärgården” är fantastiskt i sig. Startpunkten för vår resa blev Port Fitzroy. Vädret var inte det bästa från början men så fort vi stannade båten på första fiskestället tittade solen fram. Det nappade bra på första stället, problemet var bara att det var mycket stenigt och att fiskarna är smarta nog att linda in linan runt stenarna. Detta resulterade i att vi tappade minst fyra krokar, tur att vi inte använde dyra blänken. Därefter åkte vi vidare till fler fiskeställen men det blev inga fler fiskar den dagen. Men vi hade en väldigt bra dag, Kaisa fångade en fisk, Malin fångade tre, varav två var stora nog att behålla och vi fick varsin öl av Gerald. Bra att ha i åtanke när man dricker öl på havet är att ha med sig en hink att göra sina behov i, detta fick Kaisa erfara. 

Dagen började lite grå. 

I horisonten skådar ni mamma höna och hennes små kycklingar.

Men efter ett tag kom solen fram :)

Ön Little Barrier

Vi fiskade utan spön, lina och krok är allt man behöver här.

Men vi fick även prova att kasta ut med spöet. Vi fick dock inte kasta själva eftersom det var ett krångligt spö. 

Gerald fiskade också så klart. 

Kaisa "Pretend like you are fishing"

Malin "I AM fishing"

Lunchpaus

Lunchpause

Kaisas fångst, tyvärr kommer vi inte ihåg vad sorten hette, men det kanske någon där ute vet?

Malins fångst, en Snapper.

Land i sikte.

Trött Kaisa efter att vi gått i land.

Filéande på gång

En glad Pip som får äta fiskbenen.