By Kaisa Noreman

Kikuyu kikuyu,

I hate your bloody guts.

You grow everywhere,

getting dirt in my socks.

You brake when I pull,

it makes me so mad.

Damn you your monster!

You’re no good – you’re bad.

Like a snake in the garden,

you’re crawling around.

This is not Eden, be gone from the ground!

The sweat is dripping,

like I’m in hell.

I rather dig kumara 7 days a week,

than visit where you dwell.

-VARNING ALLA VEGETARINER OCH VEGANER OCH KÄNSLIGA LÄSARE-
Trots att gården är full av grönt så äts det som sagt även en del kött och fisk här. Det mesta kommer dock från det vilda (eller är ekologiskt). Gerald är den i hushållet som står för jakten och fisket (som han älskar), om vi inte räknar med Pip och Speckles då som gärna är med på ett hörn (iaf när det kommer till ätandet).

Jakt
På the Barrier kryllar det av kaniner och de blir inte direkt mindre (vi vet ju alla vad kaniner är duktiga på..) så Gerald är då och då ute på kaninjakt. Oftast blir det bara mat till hundarna, men när han lyckas skjuta flera får även vi smaka på denna delikatess. Men vi är ju inga tjejer som bara vill titta på och få allt serverat. Vi vill ju vara med från början och se alla steg i processen. En kväll hade Gerald extra mycket jaktlycka och kom hem med sex söta ninisar. Vi fick båda hjälpa till med att flå de små stackarna och ta ut alla inälvor. Det var kanske inte det roligaste jobbet men det var nyttigt att få prova på. Kaisa flådde en kanin och Malin två. Två av kaninerna gick till hundarna, två skulle ges till familjemedlemmar och två blev middag, efter att de legat i några dagar och mörat till sig.

Djupt koncentrerad Kaisa.

En lite för glad Malin.  

Ingen av oss har tidigare smakat kanin så vi var båda förväntansfulla. När det var dags att äta kaninerna var Malin även med vid stycknings- samt tillagningsprocessen. Resultatet blev friterad kanin med ugnsrostad kumara.

Resultatet: yum yum!

Eftersom Malin pratat så varmt om att börja jaga och att ta jägarexamen fick hon följa med Gerald vid nästa kaninjakt. Kaisa blev också tillfrågad som hastigast, men hon var inte på mördarhumör just då så hon stannade hemma med Caity och preppade maten. Malin har i sina yngre dagar skjutit mycket luftgevär men eftersom skyttekunskaper är något man måste underhålla var hon inte helt säker på hur det skulle gå. Nu har hon dessutom glasögon att försöka anpassa sig till. Vi gick till en plats inte allt för långt bort från gården där det finns många kaninhål. Pip fick också följa med, hon är jägaren av de två hundarna. Malin fick skjuta första skottet vilket blev en totalmiss. Gerald tog över och såg till att hundarna åtminstonde skulle få dela på en kanin nästa morgon. Malin fick därefter skjuta sista skottet och den här gången gick det mycket bättre, perfekt träff. Men knäna skakade extremt mycket av all adrenalin efteråt. Pip fick därefter spriga fram och hämta kaninerna och bära en av dem hem, Malin fick bära sin.

Fiske
Varje söndag åker Gerald iväg på en fisketur. Vanligtvis tillsammans med sin kusin, men denna söndag fick vi följa med :D *som vi har längtat*. Bara grejen att få åka ut med en båt i ”skärgården” är fantastiskt i sig. Startpunkten för vår resa blev Port Fitzroy. Vädret var inte det bästa från början men så fort vi stannade båten på första fiskestället tittade solen fram. Det nappade bra på första stället, problemet var bara att det var mycket stenigt och att fiskarna är smarta nog att linda in linan runt stenarna. Detta resulterade i att vi tappade minst fyra krokar, tur att vi inte använde dyra blänken. Därefter åkte vi vidare till fler fiskeställen men det blev inga fler fiskar den dagen. Men vi hade en väldigt bra dag, Kaisa fångade en fisk, Malin fångade tre, varav två var stora nog att behålla och vi fick varsin öl av Gerald. Bra att ha i åtanke när man dricker öl på havet är att ha med sig en hink att göra sina behov i, detta fick Kaisa erfara. 

Dagen började lite grå. 

I horisonten skådar ni mamma höna och hennes små kycklingar.

Men efter ett tag kom solen fram :)

Ön Little Barrier

Vi fiskade utan spön, lina och krok är allt man behöver här.

Men vi fick även prova att kasta ut med spöet. Vi fick dock inte kasta själva eftersom det var ett krångligt spö. 

Gerald fiskade också så klart. 

Kaisa "Pretend like you are fishing"

Malin "I AM fishing"

Lunchpaus

Lunchpause

Kaisas fångst, tyvärr kommer vi inte ihåg vad sorten hette, men det kanske någon där ute vet?

Malins fångst, en Snapper.

Land i sikte.

Trött Kaisa efter att vi gått i land.

Filéande på gång

En glad Pip som får äta fiskbenen.   

På onsdagar jobbar vi som sagt halvdag på gården och då hinner man med lite kortare hiks (om man inte lägger sig på en kulle eller i sängen, vill säga). Och nu när vi bara är två kvar får vi försöka roa oss själva. Den här veckan var vädret för bra för att spendera inne så vi begav oss till ett kortare spår, endast en timma lång, som ändå skulle ha en del att erbjuda. Inga vurpor eller skavsår (utom kanske i händerna), mycket fotograferande, lite klättrnde och massor med pårlande vatten senare kom vi tillbaka med humöret på topp.

Början av spåret såg ut som alla andra, men vi visste vad som väntade...

Efter att ha gått i ca 30 min var vi framma vi vattenfallet. 

Kanske inte det största vattenfallet men det gav rätt atmosfär.

Vackert!

Sedan följde vi vattnet hela vägen ut till vägen igen.  

Men innan vi kom ut på vägen kunde vi inte låta bli att klättra lite.

Man säger att gräset alltid är grönare på andra siden men så är inte fallet här! Gräset är extremt grönt på den här sidan, både skriftligt och bildligt talat. Ibland brukar vi traska upp på en kulle bakom gården (där det även finns ett gammalt vattentorn), lägga oss på en filt, läsa (eller sova) och sola lite.

Här kommer blilderna från en av turerna upp på kullen:

Det var inte särskillt svårt att få bra bilder här.

Kaisas läsning.

Kaisa somnade..

.. och Malin läste vidare.

Lite  solning hann vi med också :)    

Ett kort men ack så viktigt inlägg. Tidigare (för ca 2 veckor sedan) upptäckte Kaisa en höna som inte verkade må så bra i ett av hönsgängen. Hon låg på marken vid vattenkaren och sov. Efter lite ompyssling (en tröja som filt och egentid ifrån de andra hönsen) piggnade hon dock till och har varit på benen sen dess. Värre blev det för en annan höna från ett äldre gäng. Kaisa fann henne liggandes i gräset helt utslagen. Efter tappra försök att liva upp henne genom att värma henne i knät, fanns det endast en sak kvar att göra – sticka upp ett finger i hennes kloak (ifall ett ägg hade fastnat). Tyvärr hade oturen vart framme och ett ägg hade gått sönder inuti hönan och börjat ruttna. Hennes öde slutade på huggkubben..

Vi kommer alltid minnas henne! Tyvärr väntar fler höns samma öde inom kort då de börjar bli för gamla och inte verkar må så bra :(

Vi har glömt att presentera några av gårdens husdjur. Förutom hundarna, Pip och Speckels, och hönsen finns det även några hårt arbetande små rackare som inte får glömmas bort. Man behöver inte ge dem någon uppmärksamhet då de gillar att sitta för sig själv i ett hörn, de jobbar hårt för att hålla ohyra borta och man behöver aldrig mata dem, de smygtittar gärna på oss när vi duschar och de har åtta ben, det är spindlarna :)

Bamsespindeln som kurer i taket i köket.

En väldigt underhållande spindel i taket ovanför matbordet. Hon brukar fånga flugor medans vi sitter och äter, dinner and a show :)

En av alla smygkikare i duschen.

Kaisa försöker ta bort "lite" spindelväv i köket.

Slutligen en av våra kompisar på rummet. 

I Nya Zeeland finns det inga dödligt giftiga spindlar, det finns dock en giftig spindel, White Tale och om man blir biten av den kan bettet bli rätt svullet. Spindeln har fått sitt namn från den lilla vita prick som den har längst bak på sin rumpa. Men den gillar mest att vara utomhus på trånga och mörka platser så vi är inte direkt oroliga för att bli bitna. Vi har dessutom bara sett en som Caity hade fångat i en lite burk.

Inte en bild som vi tagit (så klart) mer för effekten. 

Det är väldigt många spindlar utspridda i huset och det är inte alltid de kommer överens mellan arterna...

This one is for all you English speaking dudes who demanded this post translated :P

(Don't hate my English please)

Mt Heale Hut and Mt Hobson

Last but not least we are going to tell you about our latest and longest adventure to Mt Heale Hut and Mt Hobson – one 2 days trip with a sleep over. The weekend we had chosen so carefully happened to be, simply said, a shit day weather-wise. Heavy rain from the moment we were at the meeting place and on and off the whole way to the hut. BUT shame on them who gives in! We and Barry Got a lift from Caity to Port Fitzroy where we were going to meet up Michael and Hayley (friend nr 4) and eat lunch – aaaaaamazing burgers and chips all from ingredients from the Barrier.

After lunch we started to walk in a fast paste (Kaisa last panting). Our first stop was at another hut in the beginning of the track. Everyone went to the toilet and removed the warm raincoats (even if the rain still were falling down). During this stop Malin did the first fall (sorry, Kaisa was to slow to immortalize these falls because she had to concentrate on doing the walk). This fall resulted in a beautiful blue/yellow mark across her back – soo Swedish ;)

Gorgeous and equipped for an awesome weekend!

Slippery!

"Water, water, just plain water"

Glasses were not optimal ..

Suspension bridge :D

One happy and one less happy muppet. Up and down all the way.

Crisscrossing rivers. Luckily there were plenty of helping hands ;) A little earlier Malin also completed fall Numbero dos .. but not in the water :)

Another suspension!! Only one person at a time over this one.

Almost there!!

We made it!

The hut (Stole this one from you Barry)

Sunset

Sunrise

The view from the hut.

The view from the hut.

The view from the hut.

The view from the hut.

The hut was amazing with a lot of gas stoves for cooking dinner, two toilets, a big dining area and two rooms with bunk beds and mattresses. We were not alone in the hut, three other guys had also went on a hike in spite the weather, but they didn’t make so much noise (we where the once making all the noises). The evening was so nice with warm food in our belly’s, win and a lot of laughs.

The next day went up Mt Hobson for the beautiful view and the walk home across Windy Canyon. We are off cores really happy that we walked the track to the viewing point, but during it was a pain in the ass. Stairs, stairs and more stairs – about a 1000 steps! (Why don’t the install elevators?? Or at least escalators??) But as we said, the view made it all worthwhile.

Hayley!

Tired Kaisa and Barry.

We have not edited the photo, promise!

All the gang together <3

Panorama of view (Barry showed up in the corner). Highest peak on the GBI.

The track back was sort of okay weather-wise, but we were all a little bit sourer and shaky in the legs, New Zealand is a hilly place. The mood was on top because of the great music and the lovely shower and food when we got back home sued the worst pain. A good night sleep and a few days with sour body’s were the result of the ordeal, but now we’re ready for the next adventure!

Windy Canyon.

"On the road again"  

Windy Canyon

Vårt första äventyr tog oss upp till ett ställe som kallas Windy Canyon, eftersom det blåser en del där *obviously*. Trippen dit var lång, varm och uppför då vi inte fick tag på någon bil att lifta med. ”Vi” inkluderar i detta fallet även våra nya vänner Jane och Barry. Det finns inte så mycket mer att säga än att titta och njut på fantastiska bilder:

Utsiktsplats på vägen upp till vandringsspåret. 

Uppe på en topp ena sidan..

..och andra sidan.

Jane, Barry och Kaisa.

"Stairway to heaven"

Hobbithål?

Klassisk selfie nr 1.

Och nästa mupp..

Kaisa, Jane och Barry i en "grotta".

Vägen hem slapp vi vandra. Fick lift på ett bilflak!  

Kaitoke Hot Springs

Nästa äventyr var en betydligt mindre tripp till Hot Springs – varma källor med kemikalier från vulkanstena. Låter kanske inte så nyttigt men alla ni vetenskapsmän vet att det sipprar ut lite olika grejer från jordens mitt. Området är även rikt på koppar- och silvermineraler och det ska ligga en guldgruva i närheten.

Vi tog själklart ett dopp i denna osande lervälling!

Glenfern

Under vår första kväll här på Great Barrier besökte vi en av de två pubarna som finns på ön för vår alldeles första Cricketupplevelse, några bärs och fish’n chips (favorit i repris – än så länge på 4 olika ställen). Ölen var prisvärd, maten var god och cricketmatchen var sövande. Gerald försökte få oss att förstå reglerna, men tyvärr hjälpte det föga för att öka intresset.. det är en långsam sport helt enkelt med lite action. Matchen var Nya Zeeland mot Australien och vi vet än idag inte vilka som vann :P Hm, anyway, detta skulle inte handla om cricket. På puben mötte vi ännu en vän vid namn Michael. Han jobbar på fågelreservatet Glenfern här på GBI. Vi hade turen att han fattade tycke för oss så vi fick en privat guidad tur runt i reservatet – något som egentligen inte är öppet för allmänheten. Lite bushwalk, vackra utsikter, söta fåglar, läskiga kryp (inget bildbevis tyvärr men om ni googlar ”wetter” typ så får ni se) och ståtliga träd. En mycket trevlig dag!

Utsikt mot Glenfern. Detta är hamnen i Port Fitzroy som har grymmaste burgarhaket!

Brown teal ducks.

Bro över till ett minst 600 år gammalt träd.  

Barry the monkey.

Barry och Michael kikar på en black petrol bebis som bor i trädet.

Panoramabild från bästa utsiktsstället i naturreservatet.

Mt Heale Hut och Mt Hobson

Sist men definitivt inte minst tänkte vi berätta om vårt senaste och längsta äventyr till Mt Heale Hut och Mt Hobson. En 2 dagarstrip med övernattning. Helgen vi valde så omsorgsfullt råkade vara en rent ut sagt pissdag vädermässigt. Ösregn från stunden vi tog oss till vår mötesplats och från och till hela vägen till övernattningsstället. MEN skam den som ger sig! Vi och Barry fick skjuts av Caity till Port Fitzroy där vi skulle möta upp Michael och Hayley (vän nr 4:a) och inta vår lunch – sjuuukt grymma burgare och pommes gjorda på ingredienser från GBI. Därefter traskade vi på i rask takt (Kaisa sist flåsandes). Vår första paus gjordes vid en annan hydda i början av vandringsleden. Vi passade på med toabesök och att klä av oss de varma regnkläderna (även om regnet fortfarande droppade ner). Under detta stopp stod Malin även för vurpa numbero ono (nä Kaisa var sämst på att föreviga dessa vurpor då hon hade fullt sjå med att hänga med att vandra). Denna vurpa resulterade i ett vackert blågult streck tvärs över ländryggen – såå svenskt ;)

Ursnygga och rustade för en awesome helg!

Halt!!

"Vatten, vatten, bara vanligt vatten"

Glasögon var inte optimalt..

Hängbro :D

En glad och en mindre glad mupp. Upp och ner hela vägen.

Kors och tvärs över vattendrag. Tur att det fanns gott om hjälpande händer ;) Lite tidigare avklarade Malin även vurpa numbero dos.. dock inte i vattnet :)

En hängbro till!! Endast en person åt gången över denna.

Snart framme!!

We made it!

Hyddan (Stole this one from you Barry)

Solnedgång.

Soluppgång.

Vy från hyddan.

Vy från hyddan.

Vy från hyddan.

Vy från hyddan.

Hyddan var amazing med massa gasplattor att tillaga mat på, två torrdass, en stor matsal och två rum med våningssängar med tillhörande madrasser. Vi var inte ensamma där, tre andra män hade också trotsat vädret, men de gjorde inte mycket väsen för sig (var snarare vi som stod för väsendet). Kvällen var urtrevlig med varm mat i våra magar, vin och mycket skratt.

Bilder med text! (Hyddan – Barry, soluppgång och solnedgång, utsikter)

Dag två vandrade vi vidare för att titta på utsikten från Mt Hobson och tillsist vandra hem via Windy Canyon. I efterhand är vi självklart mycket nöjda över trippen till utsiktsplatsen, men under tiden var det en pina. Trappor, trappor och åter trappor – cirka 1000 trappsteg! (Varför installerar man inte hissar?? Eller åtminstone rulltrappor??) Men som sagt utsikten gjorde det hela värt mödan:

Hayley!

Less Kaisa och Barry.

Vi är inte inklippta, vi lovar!

All the gang together <3

Panorama över utsikten (Barry kom med på ett hörn). Högsta toppen på GBI. 

Färden hemåt var förhållandevis bra vädermässigt, men vi var alla lite mörbultade och skakiga i bena, Nya Zeeland är ett backigt land. Humöret hölls dock uppe med musik och den ljuvliga duschen och maten vid hemkomsten lindrade den värsta smärtan. En djup sömn, några dagar med träningsverk var resultatet av pärsen, så nu är vi redo för nästa äventyr!

Windy Canyon.

"On the road again"